Statens porträttsamling har sitt ursprung i det nationella porträttgalleri som instiftades av kung Karl XIV Johan på Gripsholm 1822. Till grund för denna låg de kungliga porträttsamlingar som alltsedan 1500-talet hade haft sin plats på slottet. Redan Gustav Vasa hade låtit sammanföra en mindre konstsamling på Gripsholm. I inventariet till den med internationella mått anspråkslösa samlingen upptogs 1529 endast tretton verk men åtta år senare framkommer att samlingen omfattade hela 92 målningar varav 23 var porträtt. Flera verk låter sig i dag identifieras, huvudsakligen bestående av bibliska motiv av tyska mästare som Lucas Cranach d.ä. Det är däremot osäkert om något av porträtten, som förutom kungen själv och hans söner avbildade utländska furstar, har bevarats till våra dagar. De inventarier som upprättades på slottet under äldre Vasatid upplyser om att antalet målningar var föränderligt på grund av ständiga omflyttningar mellan lustslotten.

Bildtext:
Fredrik Ulrik Wrangel af Sauss (1853-1929), greve, kammarherre, genealog, författare, förskingrare, g.m. konstnären Maria Asplund Teknik/ MaterialOlja på trä. Konstnär: Robert Lundberg

Furstliga porträttgallerier

Det är känt att Johan III umgicks med tanken på att skapa ett porträttgalleri över sig själv och samtida utländska regenter på Gripsholm. Detta kom dock till genomförande först på 1590-talet på initiativ av brodern Karl IX i det som var slottets mest betydelsefulla ceremonirum, Rikssalen. De målningar som idag hänger här är dock kopior utförda av konstnären David Frumerie år 1667 på uppdrag av riksänkedrottning Hedvig Eleonora. Som en ivrig beställare av porträtt kom hon även i övrigt att göra ett tydligt avtryck på konstsamlingarna på slottet. Vid riksänkedrottningens död 1715 återfanns en ansenlig del av hennes släktporträtt på Gripsholm. En förteckning från 1699 anger att 74 porträtt ingick i samlingen av totalt 108 målningar.

Sedan arvdelningskommissionen var klar med boutredningen ett decennium efter Hedvig Eleonoras död inleddes en rad omflyttningar av kunglig egendom. Det lösöre som återfanns på Ulriksdal och Karlberg, som de historiska porträtten, transporterades i stor utsträckning till Gripsholm. Slottet utmärkte sig redan för sin samling äldre konterfej av både inhemska och utländska kungligheter och nu förstärktes denna inriktning ytterligare.

1700-talets historieromantik

Eftersom Gripsholm genom riksdagsbeslut utsågs till änkesäte kom slottet i stort sett att stå obebott under 1700-talets första hälft. Det betraktades redan vid denna tid som en ålderdomlig miljö som inte lämpade sig för representativt kungligt boende och som fick sin prägel av den rika mängden historiska inventarier och äldre måleri. När en ny inventering gjordes 1745 hade samlingarna vuxit med 202 målningar. Ansvarig för tillsynen var slottsförvaltaren Carl Fredrik Ljungman, som på uppdrag av drottning Lovisa Ulrika författade den första tryckta vägledningen som utkom 1755.

Gustav III, 1746-1792, konung av Sverige. Alexander Roslin.

Om Gripsholm länge betraktades som en magasinslokal för äldre lösöre eller logi under kungajakter var det i stället slottets historiska stämningar som tilltalade Gustav III. Året efter tronskiftet genomförde kungen ett byte med Lovisa Ulrika och kom på så sätt i besittning av den gamla Vasaborgen. För Gustav var slottet och dess samlingar en perfekt inramning för hovfester och teaterföreställningar, om än helt opraktiskt för att inlogera en stor uppvaktning. En konsekvens av detta var att monarken såg till att tillföra samlingen ytterligare äldre porträtt, inte sällan föreställande personer med uppdiktad identitet i överensstämmelse med kungens romantiska historiebruk. Förflyttningen av en serie rådsherreporträtt från Karl XI:s tid till Gripsholm 1774 har betraktats som ett första initiativ till ett nationellt svenskt porträttgalleri med syfte att hedra framstående svenskar i historien och samtiden. Sanningen är nog snarare den att Gustav III betraktade porträtten som en värdig inramning och ett sätt att legitimera sin egen maktställning. Detta understryks av kungens initiativ till skapandet av samtidsgalleriet i Stora rundeln eller Vita salongen. Arrangemanget var ursprungligen tänkt som ett högtidlighållande av statsvälvningen 1772, men när flera av Gustavs trogna vände honom ryggen skiftade projektet fokus. Kungen lät nu iordningställa ett praktfullt galleri över samtida regenter med honom själv i centrum. En viktig förebild var Rikssalens porträttsvit föreställande Gustav Vasa omgiven av samtida furstar. Tillkomsten av det nya porträttgalleriet i Stora rundeln drog dock ut på tiden och fullbordades först i början av 1790-talet.

Gustav III främsta porträttprojekt, samtidsgalleriet i Stora rundeln eller Vita salongen.

Under de följande två åren skedde en stor överflyttning av målningar till Gripsholm från Stockholms slott och lustslotten. Det rörde sig om inte mindre än 300 porträtt, varav ett flertal föreställde framstående svenska män. Till de mest kända framställningarna hörde porträtten av skalden Carl Michael Bellman och talmannen i bondeståndet Anders Mattsson. Därmed hade porträttsamlingen vuxit till omkring 700 nummer. Även om majoriteten av porträtten avbildade utländska furstliga personer hade andelen enskilda personer vuxit. Därmed fanns också en grund för att skapa en porträttsamling med nationell inriktning.

Ett nationellt panteon

Carl Michael Bellman, 1740–1795,
skald. Konstnär Per Krafft d.ä.

Initiativet till ett nationellt porträttgalleri togs av den historieintresserade överkammarherren Adolf Ludvig Stierneld. Med stöd av riksmarskalken Claës Fleming och ståthållaren på Gripsholm Per Skjöldebrand lyckades han även övertyga Karl XIV Johan. År 1822 fick Stierneld uppdraget av kungen att inrätta en nationell porträttsamling på slottet. Stierneld hade många kontakter och stor övertalningsförmåga, vilket resulterade i en rad donationer till den nyinrättade samlingen. Under hans ledning växte porträttsamlingen till närmare 1 400 nummer. För Stierneld var porträttgalleriets innehåll det väsentliga snarare än avbildningarnas konstnärliga kvaliteter eller sanningsvärde.

Museal nyordning

Under hela 1800-talet ansågs det vara en patriotisk handling att skänka porträtt till Gripsholm, vilket ytterligare ökade samlingens omfång. Inför öppnande av Nationalmuseum 1866 rekvirerades ett antal målningar ur den historiska samlingen på slottet samtidigt som den nya institutionen fick visst överinseende över samlingarna på Gripsholm.Genom kungligt brev ställdes porträttsamlingarna under Nationalmuseums tillsyn 1880 och intendenten Gustaf Upmark d.ä. fick ansvaret för ordnandet av samlingen efter museala principer. Så småningom ökade porträttsamlingens storlek genom omfattande överföringar från olika institutioner och andra kungliga slott.

Den moderna porträttsamlingen

Av stor betydelse för den moderna samlingen blev tillkomsten av Gripsholmsföreningen 1937, som bildades inför högtidlighållandet av slottets fyrahundraårsjubileum. Nationalmuseums chef för slottssamlingarna, konsthistorikern Sixten Strömbom, kom att bli en drivande kraft i arbetet med att fördjupa kunskapen om den historiska porträttsamlingen och även väcka allmänhetens intresse genom initiativet till en mer omfattande pedagogisk verksamhet.

Under lång tid låg fokus i samlingen på porträtt av kända svenska historiska personligheter från tiden före år 1809, medan den modernare tidens porträtt var mer sparsamt företrädda. Vid tillkomsten av Gripsholms folkhögskola, som fick sina lokaler i det forna kronobränneriet, flyttades de porträtt dit som framställde olika företrädare för det svenska samhället efter 1809. Carl Nordenfalk, chef för slottsamlingarna, väckte på 1950-talet tanken på kontinuerligt utvidga samlingen genom att staten årligen skulle hedra en svensk medborgare med ett porträtt. Detta initiativ skulle komma att möjliggöras genom två stora donationer av filantropen Axel Hirsch och landshövdingen Bo Hammarskjöld möjliggjorde ett aktivt stöd till förvärv av samtida porträtt. Det årliga så kallade hedersporträttet har sedan tillkomsten 1958 berikat samlingen med ett stort antal framställningar av välkända svenska kvinnor och män. Det faktum att samlingen inte är historiskt avslutad och ständigt tillförs nya verk gör Gripsholm unikt bland de kungliga lustslotten.

Hédi Fried, psykolog, författare och förintelse-överlevare Foto: Sanna Sjöswärd.

Statens porträttsamling kompletteras kontinuerligt med såväl äldre som nutida porträtt av personer som på olika grunder har en plats i historien. Sedan år 2002 förvärvas även fotografiska porträtt och bara denna del av samlingen består av närmare 1 000 nummer. Flera av dessa är hedersporträtt såsom Lennart Nilsson, Hédi Fried, Barbro Osher, Suzanne Osten, Theodor Kallifatides och nu senast Leif Mannerström. I dag består Statens porträttsamling av drygt 5 300 verk. Av dessa visas närmare 1 000 porträtt på Gripsholms slott, medan andra är deponerade på ambassader och olika myndigheter.

Galleriet på tredje våningen.



Några höjdpunkter i samlingen