Gripsholms slott har fått sitt namn efter riksdrotsen och godsmagnaten Bo Jonsson, som i sitt vapen förde ett griphuvud. Efter förvärv av gårdarna Näsby och Finsta 1377–1380 lät han uppföra en borg i ett strategiskt läge på en holme i Mälaren. Riksdrotsens arvingar sålde i början av 1400-talet Gripsholm till drottning Margareta och på detta sätt övergick anläggningen i kronans ägo. Vid Engelbrektupproret belägrades borgen och sattes i brand av den flyende fogden. År 1472 förvärvades godset av riksföreståndaren Sten Sture d.ä., som senare överlät det till det av honom grundade kartusianerklostret Pax Mariae (Mariefred) vid den nuvarande kyrkan. Resterna av den medeltida anläggningen är idag synliga vid förborgen i delar av Kronköket, möjligen grunden till det ursprungliga kärntornet eller stenhuset, och vidare i källaren till Stureskansen.

Vasaborgen

Sedan Gustav Vasa blivit svensk kung gjorde han, som arvtagare till Sten Sture, anspråk på Gripsholm och lät samtidigt dra in klostret 1526. Kungen rev den gamla borgen och lät från år 1537 den tyske murmästaren Heinrich von Cöllen uppföra ett nytt slott i tegel på en fast klippa söder om den äldre borganläggningen. Det nya slottet bestod av en sluten borggård omgiven av fyra våningar höga byggnadslängor med fyra torn. De sistnämnda är ännu bevarade, om än i starkt ombyggt skick, och kallas sedan länge för Griptornet, Vasatornet, Fängelsetornet respektive Teatertornet.

Kungens första byggnadskampanj pågick fram till 1545. Gripsholms strategiska läge aktualiserade försvarsaspekten i orostider varför Gustav Vasa snart lät bygga ut förborgen på resterna av den äldre medeltida anläggningen, ett arbete som efterträdaren Erik XIV slutförde. Det var under kungens oroliga regeringstid som brodern hertig Johan med familj hölls i fängsligt förvar på slottet åren 1563–1567. Här föddes hertigparets båda äldsta barn Sigismund och Isabella. År 1571 blev det istället Erik XIV:s egen tur att sitta fängslad här sedan han avsatts av Johan III.

När den kunglige fången Erik flyttades två år senare var den formella anledningen att om- och tillbyggnadsarbeten skulle sättas i gång. Beställare var slottets nye ägare, hertig Karl. Dessa arbeten fullbordades 1578. Mer omfattande blev nästa ombyggnad 1592–1600 då ännu bevarade rum som Rikssalen och Hertig Karls kammare tillkom. Den sistnämnda är en av vårt lands bäst bevarade interiörer från Vasatiden.

Hertig Karls kammare.


Det karolinska Gripsholm

I och med detta var högslottets byggnadsvolym i princip etablerad. Det enda betydande tillägget skedde under riksänkedrottning Hedvig Eleonoras tid på 1690-talet, då Gripsholm var en del av hennes livgeding. Då tillkom Drottningflygeln i sin nuvarande form. Dessutom lät Hedvig Eleonora uppföra Hauptmanbostaden samt Ståthållarflygeln vid förborgen. Åren 1708–1709 lät riksänkedrottningen också bygga om vindsvåningen, vilket gav högslottet en annan och ny siluett när tegeltaket ersattes med kopparplåt.  

Efter Hedvig Eleonoras död 1715 besökte de kungliga Gripsholm högst sporadiskt, främst i samband med jakt. Slottet fick alltmer funktion av magasin för äldre kungligt bohag. Under denna tid tillkom även nya tornhuvar.

Gustavianska tiden

När Gustav III bytte till sig slottet 1772 blev det däremot startskottet för nya och omfattande byggnadsarbeten. I högslottet tillkom en rad nyinredningar för kungen och olika medlemmar av hans familj under ledning av hovintendenten Jean Eric Rehn. Här kan särskilt nämnas Vita salongen och Kronprinsvåningen. År 1780 uppfördes Kavaljersflygeln vid yttre borggården, ritad av hovintendenten Fredrik Adolf Ulric Cronstedt med 28 rum för Gustav III:s uppvaktning. Kronan på verket blev Teatern, ritad av Erik Palmstedt och inredd 1781–1782 i den tidigare slottskyrkan i Teatertornet. Två år senare fick teaterrummet den nuvarande amfiteaterformen.

Gustav III hade mycket långtgående planer på ytterligare ombyggnader av Gripsholms, men efter 1785 koncentrerades kungens intresse främst till Haga. Den gustavianska tiden kom till ett ödesmättat slut när den avsatte Gustav IV Adolf med familj hölls internerade på slottet vårvintern 1809 och vistades sedan här till årets slut. Det var här kungen formellt abdikerade den 29 mars.

Gripsholmsrestaureringen

Om man bortser från några nyinredningar under Oskar I:s och Karl XV:s tid, hade Gripsholm vid 1800-talets början spelat ut sin roll som kunglig bostad. Istället kom slottet alltmer att uppfattas som ett nationellt monument med sina historiska miljöer som förmedlade minnen från Vasatiden, den karolinska epoken och gustavianska tidevarvet. Sedan Nationalmuseum år 1880 fått ansvar för porträttsamlingen föreslog dess chef Gustaf Upmark d.ä. att man i samband med ordnandet av porträttsamlingen också skulle genomföra förändringar den fasta inredningen. Detta resulterade i den stora Gripsholmsrestaureringen 1892–1899, som fick karaktär av en genomgripande ombyggnad under ledning av arkitekten Fredrik Lilljekvist. Arbetena hade en varm tillskyndare i Oskar II, som även var högste beskyddare för den Gripsholmsförening som hade bildats 1889 på Upmarks initiativ i syfte att stödja restaureringsprojektet. Samtidigt som slottets renässanskaraktär förstärktes önskade man anpassa interiörerna i enlighet med en stilhistorisk kronologi så att de på ett pedagogiskt skulle kunna fungera som fond till porträttsamlingen. Förändringarna kom även att påverka slottets yttre helhetskaraktär och Lilljekvists stilrestaurering blev hårt kritiserad i sin samtid.

Det sena 1800-talets radikala förändringar av inre borggårdens arkitektur, som den målade fasaddekoren i renässansstil och karnapet, avlägsnades i samband med en restaurering 1967–1969 då alla putslager knackades ner. Slottsarkitekten Haakon Ahlberg var även ansvarig för 1950-talets restaurering av Rikssalen, då det sena 1800-talets förändringar avlägsnades.

Kungligt lustslott med museal funktion

Gripsholms slott är ett kungligt lustslott och ingår i H.M. Konungens dispositionsrätt. Med sina många historiska interiörer och de omfattande porträttsamlingarna har slottet sedan 1800-talets senare del i realiteten haft en museal funktion. Nationalmuseum ansvarar för Statens porträttsamling medan Kungl. Husgerådskammaren har överinseende över inventarier och lös inredningen. Ståthållarämbetet svarar för den publika verksamheten på slottet och Statens fastighetsverk för slottsbyggnadens vård och underhåll.