– Om Margareta Leijonhufvud den första Vasadrottningen på Gripsholm:

År 1547 bjöd kung Gustav Vasa och drottning Margareta Leijonhufvud in till ett två veckor långt firande på Gripsholms slott som efter tio år av byggnationer hade förvandlats till en representativ bostad för kungafamiljen. Dessutom önskade man fira att den nyligen avslutade riksdagen i Strängnäs på nytt bekräftat att kronan skulle gå i arv inom Vasaätten. Att kungaparet bjöd in till gästabud var inget ovanligt utan en del av den samtida politiska kulturen där personliga relationer såsom äktenskaps-, vänskaps- och släktband mellan rikets främsta familjer blev av stor betydelse för enigheten i riket. Men det som gjorde denna fest så speciell var när kungaparet visade sina gäster en särskild omsorg genom att personligen servera dem vin och konfekt:

”I synnerhet gjorde han sig så en särdeles aftonsmåltid, på vilken tid Drottning Margareta själv bar in allehanda konfekt, och konungen bar själv dricka in, bad dem göra sig glada och lustige, såsom och konungen själv ville göra, därföre att de nu hade känt hans söner god för Sveriges rikes arvingar.”

Gustav Vasa och Margareta Leijonhufvud gifte sig år 1536. Deras äktenskap skulle stärka banden mellan kungafamiljen och rikets mäktigaste ätter. Tack vare det nätverk drottningen bidrog med kunde Vasaätten etableras som kunglig dynasti. I utbyte för sitt stöd fick kungafränderna rikets främsta ämbeten och större förläningar. En viktig uppgift för Margareta som drottning var också att se till att banden förblev goda mellan familjerna. Hennes brevväxling med systern Märta, som var gift med Svante Sture, visar hur drottningen tillvaratog kungafamiljens intressen genom att hjälpa sin syster med olika tjänster. Drottningen tog upp Märtas önskemål med kungen och kunde ofta återkomma med positiva svar.  De två systrarna diskuterade förläningar, skattelättnader och stämningen bland allmogen likaväl som de delade med sig av goda råd och huskurer när barnen blivit sjuka. På olika sätt försökte de underlätta varandras vardag där politik och godsekonomi vara nära sammankopplade.

I ett ganska typiskt brev som Margareta skrev 1546 lovade hon att kompensera Märta och Svante för uteblivna dagsverken från deras underlydande bönder. I gengäld bad hon dem om att bruka ”välvillighet och gode ord” så att det inte uppstod någon oro bland allmogen. Hon förklarade samtidigt hur mycket hon längtade efter sin syster och bad henne att ”med förste öppet vatten” besöka henne på Gripsholm där Margareta skulle stanna en längre tid.

Enligt rådande normer hade mannen och hustrun ett gemensamt ansvar för att hushållet var välmående. För kungaparets del var det svenska riket en del av hushållet med kungen som dess husbonde och drottningen som dess husmor. Margareta förväntades som hustru lyda sin make och husbonde, men var samtidigt överordnad alla andra som ingick i hushållet och kunde träda in som biträdande regent. Gemensamt ledde kungaparet driften av sina slott och kungsgårdar och till sin hjälp hade de givetvis många underlydande. Men det krävdes en hel del arbete även av drottningen för att vardagen skulle fungera bakom den praktfulla fasaden. Margareta förväntades vara en myndig och kompetent husmor som vid behov kunde instruera och följa upp det praktiska arbetet. Hon skulle bland annat att se till att det fanns mat och dryck i förråden, att slottssalarna var representativt inredda och att det fanns tillräckligt med sänglinne i sovgemaken. Hon utfärdade privilegiebrev och såg till att hantverkarna fick betalt för sina varor. Drottningen bevakade även att mejeridriften fungerade på de ladugårdar som hörde till slotten – enbart den på Gripsholm hade 22 pigor som skötte mjölkningen – och såg till att fruktodlingar anlades. Margareta skulle som drottning föregå med gott exempel och se till att Vasahovet präglades av dygd och ärbarhet. I frustugan, som på Gripsholm troligen låg i nuvarande teatertornet, angav hon tonen för sina hovjungfrur. Bevarade inventarieförteckningar visar hur Margaretas kvinnliga uppvaktning fått använda nål och tråd flitigt.

Drottningen trädde också ofta in i kungens ställe för att se till att ordningen upprätthölls såväl innanför som utanför slottsmurarna. Hon kontrollerade att fogdarna skötte sina uppgifter och hanterade anställda som var missnöjda med maten. Kungaparets brevväxling visar att både mat och dryck kunde tryta, om öl som surnat och färsk frukt som tagit slut. Margareta höll även allmogen under uppsikt. När hon under våren 1543 återigen vistades på Gripsholm blev hon ombedd av kungen att sända ut spioner för att ta reda mer på stämningen. Oron bland bönderna var en fråga som kungaparet diskuterat vid flera tillfällen vid denna tid. Dackefejden, som kom att bli det allvarligaste hotet mot kungafamiljen, pågick fortfarande och nu var bönderna i Gripsholms närhet missnöjda med de dagsverken de var skyldiga att utföra på slottet:

” Käre hjärtans Margereta, efter oss fruktar, att denne allmoge här i Södermanland icke äre alldeles, som de borde. Som du tillförende väl förnummit haver, huru där om är.”

Som drottning förväntades hon ta väl hand om undersåtarna och vädja till kungen om att visa nåd. Enligt den ideala rollfördelningen skulle husbonden vara den stränga och husmodern ett mildrande ”läkeblad”. Det var ofta som kungen hänvisade till att det var tack vare drottningens förböner som han låtit gå nåd före rätt. Eftersom Margareta befann sig i kungens absoluta närhet hade hon även en unik möjlighet att nå fram till honom. Det var många som tog kontakt med henne för att hon i sin tur skulle tala med kungen för deras räkning. Att drottningen tog väl hand om sitt folk, vilket Margareta prisas för i samtida krönikor, var också en viktig uppgift för henne som en god, kristen husmor och kärleksfull mor till sina egna barn.

Det var också drottningen som hade huvudansvaret för kungabarnen. Till sin hjälp med skötseln hade hon barnskötare, men även hennes kvinnliga fränder hjälpte till. Margareta och Gustav var omsorgsfulla föräldrar som gav detaljerade instruktioner om hur deras barn bäst skulle tas om hand när de själva befann sig på annan ort. Deras brev genomsyras av oro när barnen blivit sjuka, gjort sig illa eller bara var missnöjda med maten. Sommaren 1545 när kungaparet befann sig på resa skrev drottningen ett brev till fatburshustrun Elin på Gripsholm och befallde henne att se till att barnen och deras uppvaktning fick den mat och dryck de önskade. Vid samma tillfälle skrev kungen till den äldste sonen Erik och uppmanade honom och de andra barnen att lyda sina lärare och barnvakter och inte bege sig utomhus ”medan den sjukdom där vankar”.

Margareta Leijonhufud, 1516–1541, drottning av Sverige. Okänd konstnär.

Kungaparets brevväxling tyder på att de hade en god relation, och att Margareta verkar ha varit en av få personer som Gustav Vasa litade på. Hennes ställning vid kungens sida stärktes också av hennes fruktsamhet. När Margareta bjöd sina gäster på konfekt denna särdeles afton på Gripsholms slott fanns det sex barn i slottets ”barnastuga”. Sonen Erik (XIV), som kungen fick i sitt första äktenskap med Katarina av Sachsen-Lauenburg, samt parets gemensamma barn Johan (III), Magnus, Katarina, Cecilia och Anna. Fler barn skulle följa under deras femtonåriga äktenskap, döttrarna Sofia och Elisabet samt sonen Karl (IX).

Att Margareta gav kungen många barn, och därmed säkrade tronföljden, var något man gärna lyfter fram i samtida skildringar av henne. Så också i detta porträtt av henne som idag hänger i Astraksalen på Gripsholm, (för övrigt pedagogiskt placerat i anslutning till porträtten av Stureättens medlemmar.) Drottningen bär en praktfull och rikt ornamenterad dräkt. Hennes upphöjda ställning förstärks av att hon bär sina kungliga regalier och att hon blickar bortom oss. Texten i bakgrunden berättar om att hon var kungens hustru och hade fött honom tio barn, fem söner och fem döttrar. Margareta Leijonhufvud blev således kungens politiska partner i skötseln och styrandet av familj och rike när Vasaätten etablerades som kunglig dynasti. Det var också under Margaretas tid som drottning som Gripsholm blev en favoritbostad för kungafamiljen. Och det är kanske det slott vi än idag starkast förknippar med Vasaätten.